men jag är livrädd…

Hemsidan har egentligen varit färdig ett tag nu.
Texterna är skrivna, bilderna upplagda, allt är på plats.

Men jag har fastnat i det där stadiet där man tittat så länge på något att man inte längre ser vad som är fint. Jag scrollar runt och känner mest: “Är det här ens bra?”.

Det är som att jag blivit… trött på min egen skapelse.
Och när jag blir trött börjar självtvivlet alltid smyga sig på.
”Tänk om ingen gillar det?”
”Tänk om allt känns amatörigt?”
”Tänk om jag borde göra om allt från början?”

Det är lite pinsamt att erkänna, men jag har varit så här hela livet.
När jag var liten ville jag aldrig visa sånt jag gjort. Ritningar, texter, skolprojekt… allt gömdes i en låda tills ingen längre frågade. Det var tryggare så. Mindre chans att bli bedömd. Mindre chans att få höra något jag inte var redo för.

Och nu sitter jag här, vuxen, mamma, företagare och samma känsla bubblar upp igen.

Det är ju läskigt att visa upp något man skapat.
Läskigt att låta människor se in i det där innersta rummet.
Läskigt att tänka att någon kanske inte tycker om det jag lagt min själ i.

Just nu, när jag skriver det här, är bloggen fortfarande låst.
Det känns tryggt. Det känns som att jag skriver dagbok till mig själv.

Kommer jag våga när jag öppnar dörren på riktigt?
När någon faktiskt kan… läsa?

Jag vet inte än.

Men jag ska försöka vara modig.
För varje gång jag vågat visa något, så har det också öppnat en dörr.
Till möten. Till samtal. Till känslan av att kanske inte vara så ensam.

Så, välkommen in, snart.
När jag hittat modet att låsa upp